Hej Anna,
Har du alltid jobbat med fotografi?
- När jag var nio år köpte jag min första kamera med hopsparade pengar. En billig pocketkamera med tre tillhörande blixtkuber. Jag fotograferade allt i min omgivning, bilderna föreställde sådant som utflykter och födelsedagar, kompisar, kusiner och olika husdjur. Bilderna sattes samman i album som jag bläddrade i, om och om igen. Fotoalbumen fylldes av händelser och situationer som jag ville minnas och bevara. På detta sätt blev fotografierna också, i någon mån, vittnesmål om att jag var en del av ett sammanhang större än mig själv. Jag sparar fortfarande mina bilder i album; de blir fler och fler och fyller numera flera hyllmeter i mitt hem.

Vad är det bästa med att arbeta med fotografi?
- Alla mina fotografier är en smal skärva av tiden. De är ett försök att konservera ögonblicket. Men kanske är våra bilder inget annat än vittnesmål; minnesbilder av samhörighet som vi kan ta fram i stunder av längtan?
Att få känna sig betydelsefull, delaktig och behövd i ett sammanhang utanför oss själva är ett av våra mest grundläggande behov. Vi vill känna att vi har en viktig roll att fylla, vare sig det är i en familj, på ett arbete eller i någon annans liv. Detta behov av att vara behövd är förankrat i en längtan efter att få bidra till något större, bortom oss själva. När känslan av bidrag eller medverkan försvinner förlorar vi syfte och riktning i livet.
Min barndoms fotografier har med tiden bleknat i sina album. Den dåliga tekniska kvaliteten på färgfilmen från 70-talet har gjort att bilderna sakta tynar bort. Högtiderna, födelsedagarna och utflykterna avtecknas idag med skeva färger och skira, genomskinliga motiv. Ironiskt nog har bilderna anfrätts av den flyktighet jag ville bekämpa då jag tog dem. Förgängligheten går inte att undkomma men det enda jag kan göra är att fortsätta fotografera

Anna Clarén

Porträtt: Anna Clarén

Foto: Idha Lindhag, från Lookbook Sommarkollektionen 2023